trött
vem vet, jag kanske får i present av någon, som betalar det åt mig.? ^^
och appropå det, så fort jag skriver om att jag har svårt med pengar, att allt är drygt, så får jag alltid anonyma komentarer där folk skriver bla; "men skaffa ett jobb" "börja plugga" osv.
så här är det;
varenda vecka sen jag gick ut gymnasiet har jag sökt jobb, jag fick två jobb, ett på ett café och ett som personlig assistent. cafeét var tvunget att stänga, så jag kunde inte jobba kvar.
och jag fick inte jobba kvar som personlig assistent, eftersom jag kan få kramp anfall, vet inte när det händer.
jag äter medicin för det, och jag får alltid höra att jag ser drogad, full ut,
att mina pupiller är stora osv. det kan inte jag hjälpa, det är biverkningar från min medecin,
och för medecinen jag äter för min andra sjukdom.
och i dom flesta jobb så krävs det körkort. det får inte jag ta i nu läget, eftersom jag kan börja krampa.
mitt dröm jobb har alltid varit att bli polis, men det får jag inte bli, man måste må bra psykiskt, ha bra hörsel, ha körkort, och inte äta speciella mediciner.
så HÅLL KÄFTEN OM ATT JAG INTE FÖRSÖKER!!!!!
Du gav ingen förklaring till varför du inte pluggar istället? Då gör du ju åtminstone något. Dessutom finns det flera jobb där en potentiell svimning inte är till fara för andra, t.ex. kontorsjobb osv. Du behöver ju inte nödvändigtvis ha ett där du har ansvar för andra människor.
Jag är med fruktansvärt less på de som inte vågar stå för vad de tycker. Har de något att klaga på ska de visa vem de är och hjälpa till istället för att trycka ner folk. De som är så elaka, jag hoppas verkligen de eller deras närmaste hamnar i samma hemskheter som vi, så dom kan börja inse att man inte beter sig som vissa gör. PUSS
Att älta samma saker år efter år efter år gör ingen människa lycklig. En dag måste man ta tag i sig själv, "shape up", och lära sig leva igen. När såren läkt klart. Det tar tid, men en dag måste man lämna det tunga bakom sig och istället se framåt. Man kan inte ändra på det förgångna, bara förlika sig med den och inse att även de svåraste motgångar lär oss något. Jag håller tummarna för dig Hanna, och hoppas att du inte väntar för länge med att börja leva. På riktigt.
