hannavafan

Jag tog cykeln in till stan, för att låna böcker på biblioteket, en av dem var denna; jag läste en "krönika/inslag/artikel" om den i dala demokraten för ett tag sen, trodde den var helt ny, utkommet ny alltså, men som man ser, är denna bok sliten, skit samma, hur som helst, det är en av dom få överlevande från förintelsen som skrivit den, som jag fattat så är det noveller, och överlevnads scenarier, eller vad det heter, 1951 begick han självmord, "det svenska urvalet av hans noveller har fått sitt namn efter titelnovellen och innehåller till största delen minnen och autentiska brev från hans tid i lägret, auschwitz, 1943-1945, har inte läst den än, men kommer nog läsa ut den inatt. Vet inte varför, men tänker på auschwitz, förintelsen, osv., hela tiden, tänker på sioma zubicky, som var en som överlevde, och han berättade/föreläste, och jag gick upp och kramade honom på scenen, och frågade om jag fick se tatueringen. 146021 , Han avled för ett par årsedan, exakt vet jag ej, men sen dess har jag velat åka dit och se "hur det var", eller vad man säger. Hoppas jag hinner innan min äckel epilepsi och bulumi tar över. iaf, påvägen till biblioteket, så var det snorthalt, isigt och massa vatten, man såg knappt var vägen var, jag gick med cykeln, och så såg jag en liten tant, påminde mkt om farmor, hon försökte ta sig fram på cykelvägen, men hon halkade hela tiden, hon såg mig, och frågade om hon fick hålla sig i mig, hon var så rädd att ramla, klart jag hjälpte henne, jag "gick med", henne tills hon var framme hos sig, jag struntade i att det var åt helt fel håll för mig, hon var så tacksam, "det är tur att det finns trevliga, snälla och söta personer som du". Hon gjorde min dag. :)