hannavafan

snart har tre år gått sen "det-man-inte-pratar-om" började. varför, varför skulle jag tänka så som jag gjorde då? jävla fan. jag förstår inte hur jag själv fortfarande kan leva. seriöst. jag fattar inte hur min kropp har pallat med allt som jag har och fortfarande utsätter den för. jag misshandlar den som fan och slutar inte. jag är fan beroende 24 timmar om dygnet av det jävliga jag gör. men jag hatar det. jag hatar det så jävla mycket! kan jag inte bara få vakna upp och allt var som förut, och sen på kvällen massa underbar träning. alla roliga tävlingar man åkte iväg på. det är ju bara att glömma. jag orkar ju fan inte ens gå en vanlig promenad utan att jag blir trött nu. kan inte mitt hjärta bara stanna, jag får åka in akut och dom talar om för mig att jag hade tur som överlevde och dom talar om för mig på allvar "nu jävlar hanna är det du som tar tag i det här. du har två val, anntingen får du leva och bli gammal och se dina barn växa upp, eller så ger vi dig max 5 år till." jag leker med döden, varje dag, "du tar långsamt livet av dig hanna". ja, jag gör väll det. man är fast i detta helvete, för rädd för att bryta sig ur, för rädd för att försöka. jag vet inte alls vad jag vill. jag ser bara att allt är hopplöst och jag dansar på lina, men den blir mindre och mindre uppspänd för var dag som går, tillslut kommer jag inte klara hålla balansen längre, och ramlar ner. och är borta.

nej, ett glas rödvin och en lucky skulle inte sitta fel, sen blondie över det hela som pricken på iet. jag gör som jag brukar, blundar och låtsas att allt är bra.