hannavafan

jag blir så sjukt irriterad på mig jsälv allt för ofta. hanna fatta att du aldrig kommer förstå dig på den där personen. men jo fan det ska jag göra. om det så ska ta mej flera år. har redan gått 4 år, så några till kan jag väl stå ut, eller? jag vet inte. borde igentligen lägga dig på hyllan helt och hållet. vet inte hur många gånger jag sagt det till mig själv. att du ska bort ur min hjärna. men det går inte. dagen efter är du på samma plats igen. alltid nära hjärtat finns du. det kommer nu nog alltid vara. det vet du nog med. jag kommer alltid minns att det var DU som ringde först den där gången när jag hade gett upp.

vi borde typ ta en hel vecka och bara sitta och prata med varandra. inget annat. det räcker lix för mig om du bara sitter där och lyssnar. du är alltid så lugn när jag träffar dig själv. då är du den person jag såg för fyra årsedan. då trodde jag du var den, men icke då. fast, ja alla har väl någon slags skugga man drar över sig för att "spela" någon annan. det som jag irriterar mig mest på är att du inte fattar lix hur bra du är. jag tror jag sagt det, nej jag vet itne hur många ggr jag sagt det till dej, men du lyssnar inte. jag tror att du och jag skulle kunna ge varandra asbra råd. det gjorde vi ett tag, då funkade det mest riktigt bra för mej, men ja fan du, underbara människa, nästa gång vi ses har du lovat att berätta det du inte berättade sist. you know what is. (där har vi faktiskt en sak gemensamt inom den "kategorin". ett ord:midsommarafton.)