hannavafan

jag känner mig så fruktansvärt sviken. inte bara av en, utan av flera. dom som man trodde skulle ställa upp, dom som man trodde talade sanning när dom sa att dom trodde på en och älskade en. det finns inga ärliga människor. alla ljuger för mig. till slut är hälften av dom borta. hur fan kan folk tror att jag litar på dom när alla bara sviker till höger och vänster? hur fan ska man kunna lita på någon när man bara växt upp med lögner omkring sig hela tiden. jag får panik över allting, vart fan ska jag ta vägen nu? jag kommer sluta på gatan och samla flaskor. jag kommer inte få nått liv. jag är halvdöd nu. jag är så ledsen, så trött på allt. så JÄVLA besviken. "Ni två, ni beter er som två olika personer beroende på hur ni vill vara mot mig, antingen älskar ni mig, elelr så hatar ni mig, ni kan aldrig se mig som den jag är" fy fan. fy fan säger jag. ni två fattar absolut ingenting.


jag minns, jag hade inte täffat min pappa på två år och det första han säger till mig när jag ser honom är "försökte du få den perfekta målvikten den sommaren huset brann ner hanna". när han sa det till mig blev jag alldelles mållös. jag trodde inte han hade sett det, trodde inte han hade lagt märket till vad jag höll på med. men han hade gjort det, han hade haft det i sig i flera år. pappa jag älskar dig. FÖRLÅT FÖRLÅT att jag var dum i huvudet, förlåt att du itne fick se dina döttrar ta studenten, förlåt att du inte får se oss gifta oss, förlåt att du inte fick bli fmorfar, förlåt för att jag svek dig. JAG ÄLSKAR DIG. ALLTID