hannavafan

för första gången under den tiden vi känt varandra så blev jag irriterad på dig igår. jag vet inte varför, eller vad det kom ifrån. men blev så fruktansvärt arg och besviken på dig. känns som att du bara utnyttjade mig igår, tog tillfället i akt att ta det du ville ha. och jag var den perfekta täckmanteln. det kändes verkligen så iaf. fast jag vet nog att det inte var så, fast det kändes så, som tusan.

åkte hem till min mamma så fort jag vaknade imorse, efter att jag svurit aslänge och varit arg på allt, när jag kom till mamma så satte jag mej i soffa och bara storgrät, jag var så ledsen, så arg, så besviken på allt och alla. och mej själv. jag hatar att jag inte får någon hjälp, att ingen ser hur jag mår. eller alla ser men ingen gör nått, jag kan inte göra dettta själv. jag måste få hjälp på riktigt. nu.