hannavafan

Jag börjar tro att jag är dum i huvudet på riktigt.
Jag är nyss hemkommen från falun.
jag vaknade vid nio, fick för mig att åka in till falun och så satte jag mig sen på bussen ut till haraldsbo. min gamla skola. så gick jag bara runt där och tittade, med ett leende på läpparna när jag drömde mig bort med alla härliga minnen. haraldsbo var verkligen en underbar skola. den enda skola jag riktigt har trivts i.
så gick jag bor mot min gamla lärares arbetsrum, som han delar med bla. fredrik, som har världens bästa komentarer att utrycka sig med :)
hursomhelst, så mötte jag Åke (min gammla lärare) påvägen.
åh vad glad jag blev! :) han var helt gullig! skrattade och skämtade och hade sig!
jag började nästan gråta, så glad blev jag.

på bussen påväg hem så kom det på en tant med rullator och hon satte sig bredvid mig.
efter en stund så började hon prata med mig, hon hittade inte på sitt säkerhetsbälte.
sen började hon prata på om allting, om hela hennes liv fick jag typ höra.
 Jag berättade att jag spelade tvärflöjt i BSM, "åh ni är så bra! och så trevliga att lyssna på" :)
helt gullig var hon, och så frågade jag henne om hon ville ha hjälp av med rullatorn,
och hon tackade så mkt och vinkade glatt hejdå. åh så söt hon var :)

nu ska jag fortsätta äta min sallad jag köpt, men den var inte lika god som den såg ut. men jag äter iaf. och behåller det.