hannavafan

Denna dag vill jag tillägna min pappa.
17 juli 2006 kommer alltid vara den hemskaste och starkaste dagen i mitt liv.
jag var bara 17 år när du försvann, jag hade inte träffat dig på två år.
16 juli 2006 bestämde jag mig för att jag skulle åka och hälsa på dig.
jag tänkte "jag har ju bara en pappa, även om han har gjort grejer mot mig som jag inte kan förlåta, så är han ändå den bästa jag har".
sen när jag vaknade morgonen 17 juli 2006, hör jag mammas röst säga; 
"hanna, klä på dig, vi ska in till sjukhuset nu. det är slut nu."
jag ville inte tro på det, jag ville inte veta att det var sant.
sen när jag såg pappa ligga där i sängen, bröt jag ihop.
jag skrek, slog omkring mig, grät, hade sönder saker på sjukhuset.
men ingenting kunde få honom tillbaka.
och det går inte en dag att jag inte tänker på dig, och vill be om förlåtelse att jag inte träffade dig under två och ett halft år.
 

jag kommer aldrig glömma när jag stod på det brinnande taket och gallskrek efter hjälp,
och pappa kommer springandes,
skriker åt mig att hoppa (4 meter ner)
jag skrek att jag inte kunde, för jag hade ju mina och elins marsvin i famnen,
så pappa springer och hämtar en stege, och hjälper mig ner.
han räddade mitt liv.

det stod säkert 20-30 personer/granar/folk från andra byar som bara hade kommit för att titta,
ingen hjälpte mig ner.
 
PAPPA!
JAG ÄLSKAR DIG OCH KOMMER ALLTID ATT GÖRA DET!
DU VAR DET BÄSTA JAG HADE! <3<3<3<3<3<3<3<3