där här har min syster skrivit.
"Söndag den 27 juli 2003 gick mamma och jag ut i skogen i Kyna för att plocka blåbär. Efter ett tag när hinkarna började bli fulla ringde Hanna och frågade vart vi var någonstans. Efter bara några minuter hörde mamma och jag en massa utryckningsfordon ute på vägen mellan Falun och Borlänge. Vi satt och jämförde och lyssnade vilka slags fordon det var. Vi kom fram till att det var många brandbilar. Men först trodde vi att det hänt en trafikolycka i korsningen i Ornäs, eftersom det inte alls är ovanligt. Men när vi hör att fordonen kommer närmare och närmare ringer mamma till Hanna och frågar om det brinner någonstans, då skriker hon att "Det brinner i vårt hus!". Då springer vi neråt samtidigt som vi ser rök.
Eftersom vi var lite lata just den dagen så hade vi åkt med mopedbilen upp till skogen. Jag sprang före men eftersom inte mamma orkade springa lika snabbt som jag så tog hon bilen. När hon hann ikapp mig slet jag upp dörren och hoppade in i farten.
Vi kom inte längre än bara några 10 meter framför huset så står det en hel folksamling mitt i vägen. Mamma hittade inte tutan så hon gasade bara på i 45 km/h rakt mot dem. Då skrek en tant, en sommarstugegäst, "Se dig för, jävla idiot!". Så det är så de tycker att man hjälper någon vars hus håller på att brinna ner.
Mamma körde in bilen bakom grannarnas granhäck eftersom vi inte kom längre. Vi kastade oss ur bilen och sprang mot huset.
Det första jag tänkte på var allt folk som bara stod och glodde utan att göra ett skit, på alla brandmän som stod där och försökte släcka elden.
Jag visste inte vad jag gjorde, sprang bara runt och skrek, jag ropade på mamma. Brandmän kom fram och frågade om det var någon kvar inne i huset. Jag sa att jag inte visste och han frågade hur många vi var i familjen, jag svarade att vi är fyra stycken. Sen såg jag farmor och sprang fram till henne och frågade vad dom hade gjort och vart pappa och Ludvig var. Hon svarade att Ludvig var med pappa, så dom var nog ute. Då såg jag pappa på andra sidan staketet, han var alldeles bränd. Näsan var alldeles knottrig, håret var svett, alldeles brunt, och axlarna hade massa blåsor. Jag frågade vad han hade gjort, men han svarade inte. Jag fortsatte skrika på mamma och då kom grannen Ulla och sa att både mamma och Hanna var inne hos dom. Så jag följde med henne till deras trdägård och satte mig ner vid mamma och Hanna.
Efter ett tag gick vi in i deras hus och satts oss i en soffa. Jag bara grät av förtvivlan "Vart ska vi bo?". Mamma ringde till mormor och morfar och berättade vad som hade hänt så de skulle slippa höra om det på radion eller läsa om det i tidningen.
Det kom in en polis och ambulanspersonal och satt där, under tiden som jag såg att famor kom gående på Ulla och Bosses väg. Ulla som jobbar med gamla gick ut och tog hand om henne.
När vi suttit där inne ett tag tyckte ambulanspersonalen att vi skulle följa med in till lasarettet i Falun. Hanna behövde behandling eftersom hon varit inne i rök och fått i sig.
De hjälpte oss ut till ambulansen, då hade redan pappa åkt iväg med en annan och farmor fick vänta på en slags sjukbil. När vi var inne i ambulansen och på väg till Falun så ringde Therese, vi skulle gå på bio den kvällen. Men jag orkade inte prata med någon just då så jag stängde av den. Men mamma tyckte att vi skulle berätta vad som hänt så hon ringde och berättade hur det var och att jag inte kände för att gå på bio då.
När vi kom fram till lasarettet fick vi åka direkt in i ett garage, till akuten. Där fick Hanna och jag åka in i sjukhuset på varsin säng, mamma gick. Hon ville ha koll på allting och det tyckte hon inte att hon hade om hon låg ner. De körde in oss i ett rum där vi fick ligga och vila under tiden som massa sköterskor och doktorer gav Hanna syrgas och tog prover. När det var klart och vi skulle flyttas till avdelning 34, barnavdelningen, och rum 3 så fick Hanna och jag varsin Nalle "Det enda vi har"...
Hanna fick fortfarande åka i sängen, men jag gick nu. Rummet bestod av två "vanliga" sjukhussängar, två resesängar, ett litet bord med stolar, en tv med inbyggd video. Hanna sa till någon av personalen att vi ville låna några filmer. Vi tittade på Tom och Huck. Under filmen kom de in med lite yoghurt, smörgåsar, juice och kaffe.
Mamma ringde hem till Linda och frågade om de kunde komma med lite kläder. Linda och hennes föräldrar kom med kläder som de samlat ihop från kompisar och folk i byn. Mamma fick låna 500 kronor. De hade också köpt godis, det gick lättare att äta än den mat vi fick in på rummet.
Eftersom både mamma, Hanna och jag har linser så blev det lite problematiskt när vi skulle sova. Men vi fick två små burkar och två små flaskor med koksaltlösning att använad till linserna.
När vi borstat tänderna gick vi och la oss, men det gick inte att sova. Jag tror jag sov högst 2-3 timmar. Men det var ju så himla mycket att tänka på. Hanna fick en sömntablett, men då sov ag. När jag vaknade och inte kunde somna om tröck mamma på "knappen" och så kom det en som jobbade natt där men hon sa att klockan var för mycket, att det var för nära morgonen. Hade jag fått en så skulle den sitta i hela dagen sen. Så jag gick upp och löste korsord till jag blev trött. När jag lagt mig gick det lättare att somna. Då sov jag några timmar till, när jag vaknade gick vi och åt frukost. Jag tycker inte om att äta på sjukhus så det blev bara någon deciliter med fil och några muslikorn.
När läkarna tittat till Hanna en sista gång och de hade skrivit några recept så skrevs Hanna ut och vi gick till pappa på avdelningen där han låg. Vi fick bara gå in två och två så farmor och jag började. Det var jättehemskt, han hade massa slangar på sig och saker som skulle mäta olika saker. Han hade bandage på huvudet, ansiktet var svullet, axlarna var alldeles blåsiga och det var var överallt, både rinnande som stel. Usch, vad jag tyckte det var otäckt. Jag mådde illa så jag drack lite vatten sedan var jag tvungen att gå ut.
Vi åkte buss till Borlänge under tiden som jag skickade massa sms.
När vi gått av bussen gick vi in på banken för att ta ut lite försäkringspengar och sedan gick vi till polisstationen.
På kvällen sov vi hos mormor och morfar, där vi skulle stanna några dagar till det skulle ordna sig med ett hus någonstans, pappa var hos farmor."
Jag kände att jag var tvungen att få berätta igen.
Eftersom vi var lite lata just den dagen så hade vi åkt med mopedbilen upp till skogen. Jag sprang före men eftersom inte mamma orkade springa lika snabbt som jag så tog hon bilen. När hon hann ikapp mig slet jag upp dörren och hoppade in i farten.
Vi kom inte längre än bara några 10 meter framför huset så står det en hel folksamling mitt i vägen. Mamma hittade inte tutan så hon gasade bara på i 45 km/h rakt mot dem. Då skrek en tant, en sommarstugegäst, "Se dig för, jävla idiot!". Så det är så de tycker att man hjälper någon vars hus håller på att brinna ner.
Mamma körde in bilen bakom grannarnas granhäck eftersom vi inte kom längre. Vi kastade oss ur bilen och sprang mot huset.
Det första jag tänkte på var allt folk som bara stod och glodde utan att göra ett skit, på alla brandmän som stod där och försökte släcka elden.
Jag visste inte vad jag gjorde, sprang bara runt och skrek, jag ropade på mamma. Brandmän kom fram och frågade om det var någon kvar inne i huset. Jag sa att jag inte visste och han frågade hur många vi var i familjen, jag svarade att vi är fyra stycken. Sen såg jag farmor och sprang fram till henne och frågade vad dom hade gjort och vart pappa och Ludvig var. Hon svarade att Ludvig var med pappa, så dom var nog ute. Då såg jag pappa på andra sidan staketet, han var alldeles bränd. Näsan var alldeles knottrig, håret var svett, alldeles brunt, och axlarna hade massa blåsor. Jag frågade vad han hade gjort, men han svarade inte. Jag fortsatte skrika på mamma och då kom grannen Ulla och sa att både mamma och Hanna var inne hos dom. Så jag följde med henne till deras trdägård och satte mig ner vid mamma och Hanna.
Efter ett tag gick vi in i deras hus och satts oss i en soffa. Jag bara grät av förtvivlan "Vart ska vi bo?". Mamma ringde till mormor och morfar och berättade vad som hade hänt så de skulle slippa höra om det på radion eller läsa om det i tidningen.
Det kom in en polis och ambulanspersonal och satt där, under tiden som jag såg att famor kom gående på Ulla och Bosses väg. Ulla som jobbar med gamla gick ut och tog hand om henne.
När vi suttit där inne ett tag tyckte ambulanspersonalen att vi skulle följa med in till lasarettet i Falun. Hanna behövde behandling eftersom hon varit inne i rök och fått i sig.
De hjälpte oss ut till ambulansen, då hade redan pappa åkt iväg med en annan och farmor fick vänta på en slags sjukbil. När vi var inne i ambulansen och på väg till Falun så ringde Therese, vi skulle gå på bio den kvällen. Men jag orkade inte prata med någon just då så jag stängde av den. Men mamma tyckte att vi skulle berätta vad som hänt så hon ringde och berättade hur det var och att jag inte kände för att gå på bio då.
När vi kom fram till lasarettet fick vi åka direkt in i ett garage, till akuten. Där fick Hanna och jag åka in i sjukhuset på varsin säng, mamma gick. Hon ville ha koll på allting och det tyckte hon inte att hon hade om hon låg ner. De körde in oss i ett rum där vi fick ligga och vila under tiden som massa sköterskor och doktorer gav Hanna syrgas och tog prover. När det var klart och vi skulle flyttas till avdelning 34, barnavdelningen, och rum 3 så fick Hanna och jag varsin Nalle "Det enda vi har"...
Hanna fick fortfarande åka i sängen, men jag gick nu. Rummet bestod av två "vanliga" sjukhussängar, två resesängar, ett litet bord med stolar, en tv med inbyggd video. Hanna sa till någon av personalen att vi ville låna några filmer. Vi tittade på Tom och Huck. Under filmen kom de in med lite yoghurt, smörgåsar, juice och kaffe.
Mamma ringde hem till Linda och frågade om de kunde komma med lite kläder. Linda och hennes föräldrar kom med kläder som de samlat ihop från kompisar och folk i byn. Mamma fick låna 500 kronor. De hade också köpt godis, det gick lättare att äta än den mat vi fick in på rummet.
Eftersom både mamma, Hanna och jag har linser så blev det lite problematiskt när vi skulle sova. Men vi fick två små burkar och två små flaskor med koksaltlösning att använad till linserna.
När vi borstat tänderna gick vi och la oss, men det gick inte att sova. Jag tror jag sov högst 2-3 timmar. Men det var ju så himla mycket att tänka på. Hanna fick en sömntablett, men då sov ag. När jag vaknade och inte kunde somna om tröck mamma på "knappen" och så kom det en som jobbade natt där men hon sa att klockan var för mycket, att det var för nära morgonen. Hade jag fått en så skulle den sitta i hela dagen sen. Så jag gick upp och löste korsord till jag blev trött. När jag lagt mig gick det lättare att somna. Då sov jag några timmar till, när jag vaknade gick vi och åt frukost. Jag tycker inte om att äta på sjukhus så det blev bara någon deciliter med fil och några muslikorn.
När läkarna tittat till Hanna en sista gång och de hade skrivit några recept så skrevs Hanna ut och vi gick till pappa på avdelningen där han låg. Vi fick bara gå in två och två så farmor och jag började. Det var jättehemskt, han hade massa slangar på sig och saker som skulle mäta olika saker. Han hade bandage på huvudet, ansiktet var svullet, axlarna var alldeles blåsiga och det var var överallt, både rinnande som stel. Usch, vad jag tyckte det var otäckt. Jag mådde illa så jag drack lite vatten sedan var jag tvungen att gå ut.
Vi åkte buss till Borlänge under tiden som jag skickade massa sms.
När vi gått av bussen gick vi in på banken för att ta ut lite försäkringspengar och sedan gick vi till polisstationen.
På kvällen sov vi hos mormor och morfar, där vi skulle stanna några dagar till det skulle ordna sig med ett hus någonstans, pappa var hos farmor."
Jag kände att jag var tvungen att få berätta igen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
tja fan
ja jag tycker fan vi ska ta en fika:D
Trackback
