hannavafan

Igår var det värsta stressigt på myrorna. Jag var ensam igen på "min" avdelning, låter som sjukhus avdelning, men jag menar dam, barn, skor avdelningen. Och lite inredning oxå. Jag gör rätt mkt faktiskt, om jag tänker efter. Det är så kul att fixa med skorna, välja ut vilka som ska ut, hur det ska se ut, osv. Fast det är ju fort. Lite svårt, när dom jag jobbar med inte är där. Shit the same, vi styrde upp allt rätta iaf, vi som var där :) SÅKLART ^^ Sen åkte jag hem till Jimmy, hjälpte till att styra upp hans hårprojekt han har på gång ^^., kommer bli riktigt bra. Det var värsta kul att träffa Honom! Var hundra år sedan vi sågs. Var meningen att vi skulle se Gustafs film efter, men det blev värsta sent, och jag blev sjukt trött. Hade känt mig konstig hela dan. Gick och tänkte att jag säkert kommer få ett anfall, så vi bestämde att se den i veckan ist. Som vanligt, min jävla tur, så fick jag ett anfall mitt i natten. Jag är så trött på det, och så jä la rädd för det, och har det, och tycker det är så sjukt jobbigt att jag inte kan göra vissa grejer, och vissa saker jag vill. Jag förstår att folk som inte vet och fattar vad ett epilepsi anfall innebär och hur man blir osv., att dom tror man tagit massa droger och skit, eller rökt på femhundra hasch-cigaretter/cigarrer. Konstigt sjukvårdsupplysningen tidigare idag, som vanligt, dom fattar aldrig nått, men måste iaf, hursomhelst, in och ta en massa dryga prover. HATAR. Fast då kanske man får snacka med en någorlunda vettigt läkare, så kanske jag får någon förklaring. Oxå över alla blåmärken jag får, allt näsblod som mer än ofta kommer. förlåt M, J & J, för mitt "efter jag fått ett anfall"- samtal. Det är aldrig någon som tror det, eller på mig, eller andra, men man blir verkligen helt borta, kan Hända att man inte vet vem man är, vart man är, vilken dag, vilken stad, hur mkt kl. Är osv. Bär man får ett anfall. Första gången jag fick ett anfall på gatan, jag cyklade, hamnade ner cykeln, dom som såg mig tillkallade ambulans. När jag vaknade upp i ambulansen, så frågade han, ambulans personalen om jag visste vart jag var och vad som hänt. Mitt svar blev, jag är påväg till Amsterdam i flygplanet,. Jag fick besök av polisen på sjukhuset senare. Dom hade tydligen kommit dit, eftersom alla trodde jag tagit en överdos med amfetamin, jag hade tydligen reagerat på ett sånt sätt, och jag var minderårig. Helt stört. Ibland undrar jag, hur så kallade läkare tänker.