hannavafan

Började se en film igår, Fifty shades of Grey, kom då på mig själv att jag tänkte på DIG hela tiden, så sjukt mkt stämde (på en lagom nivå) i filmen och in real. Jag var tvungen att stänga av för jag bara började sakna DIG så mkt, och din röst., ja hela DIG, sitt sätt att vara som människa, person, när det väl kommer sig som så, och jag därtill, det klickar visst väldigt bra på vissa ställen, och vissa inte alls., men så ska det väl vara ?, eller? Fan, jag saknar faktiskt DIG., inte den där dryga desperata saknaden, utan man känner den där känslan i magen, och pirret som kommer när man tänker på grejer vi gjort, vi minns att vi gjort, på ett bra sätt, så saknar jag DIG, på ett bra sätt.